Här är några tankar om förskolans, pedagogens och barnens roll som flyger omkring i mitt huvud. Det finns många fler, men det här är några jag kan fånga på papper och förhoppningsvis beskriva på ett för andra begripligt sätt i nuläget.

Förskolan fokuserar på utveckling och lärande, snarare än fostran. I den mån fostran fortfarande är ett relevant ord så bör det relateras till värdeordet demokrati. Alla människors lika värde, mänskliga rättigheter och respekt för andras synsätt är saker som barnen lär sig mycket om, men det finns också ett mått av fostran, en värdegrund. Hållbar utveckling är ett annat tema som bör genomsyra hela förskolans verksamhet. Ett tredje ledord som jag vill lyfta upp är humor, i den bemärkelsen att humorn kan skapa en positiv livssyn samtidigt som den har en förmåga att ta ner de allra största frågorna (som vad är meningen med livet) till en nivå där vi kan prata om det. Det är en viktig kunskap att kunna blanda humor och allvar, så att inte tar sig själv på för stort allvar men att ta de uppgifter man tagit på sig utförs med största allvar.

Barn är naturliga upptäckare och att ta deras nyfikenhet och intressen som utgångspunkt i lärandet är centralt. Hur svårt detta kan vara i praktiken blir dock väldigt tydligt i just en småbarnsgrupp. Det är väldigt många olika viljor och intressen som drar åt olika håll. Det gäller att följa upp och stötta ett intresse så snart det väcks för i nästa ögonblick är det något annat. Ögonblicken då jag som pedagog kan erbjuda information och lärande måste många gånger fångas i flykten, annars kommer min funktion som pedagog begränsas till samlingar och lärarledda övningar samt reglering av miljön – delar som föralldel är viktiga men jag känner att det går att få ut så mycket mer genom en “ögonblickets pedagogik”.

Tillfällena till lärande som uppstår under rörelse eller förflyttning ska inte underskattas. Ofta infinner sig ett lugn och stillhet – alla vet förutsättningarna, det gäller att ta sig från en punkt till en annan. Man lägger bort alla distraktioner och kan låta sig lugnt översköljas av de nya intryck man möter på vägen. Så jag vill se mer mobilitet i förskolan, oavsett om det rör sig om promenader, lådcyklar, bussar eller varför inte båtar.

Så länge barnen är intresserade kan konversationen – till exempel vid måltiden – vara ganska avancerad. En dag hade vi en ganska lång franskalektion, kompleterat av lite rumänska, som har likheter med franska och som ett av barnen kan. Mot slutet av måltiden hade alla halvvägs gått över till franska. ‘Vill du ha lite mera mjölk?’ ‘Oui … merci’. Jag tror att det knappt finns en övre gräns för hur avancerad kunskap som kan läras ut i förskolan – inte för att detta var särkilt avancerat, men det handlar som sagt mest om att lyckas fånga intresset. 

Vi får inte låta minsta gemensamma nämnaren styra i alltför hög grad. Om något barn har kommit längre i sin utveckling kan detta hanteras på olika sätt. Kanske alltför ofta så tvingas detta barn på ett eller annat sätt ner till de andras nivå. Låt den som är före ta ledningen, hen kanske kan leda en verksamhet? Låt barnen ta så mycket ansvar som de klarar så tidigt som möjligt, det vinner både gruppen, barnet, pedagogerna och samhället på i längden.

Vi måste lära oss att lita till kraften i barnens kreativitet, de kommer alltid vara bättre än dig och mig på att hitta på saker; användningsområden för olika föremål; böjningsformer på verb‚ etc. Det handlar bara om att locka fram den kreativiteten, för den flödar inte alltid av sig själv. Ibland är det dock vi vuxna som hämmar den genom att konstruera uppgifter som är allt för snäva för ett kreativt och öppet sinne.

Dokumentationen av barnets lärande och utveckling måste ske för barnets skulle och på verksamhetens villkor, efter verksamhetens förutsättningar.  Inte för kommunens pedagogiska utvecklingsgrupp, gentemot kollegor eller för föräldrarnas skull. Allt för ofta känns det som dokumentationen görs på ett pliktskyldigt sätt för att visa upp hur “duktig” man som pedagog varit. Kanske kan man försöka göra dokumentationen tillsammans med barnet i så hög grad som möjligt?

Jag har under min första praktik kommit i kontakt med en form av dokumentation som kallas barnrapporter. I stora drag går det ut på att man tvingas att i samråd med barnen skriva minst en “sak” (t ex en aktivitet som barnet har fascinerats av under dagen eller en upptäckt eller ny färdighet som de erövrat). Föräldrar och barn ska sedan gemensamt personligen ta del av denna “rapport” innan barnet går hem för dagen. Det låter som en ganska stor uppgift men genom att man gör det varje dag så blir alla pedagoger och barn bättre på det efter hand. Genom att göra det till en normaliserad daglig rutin så får både pedagoger, barn och föräldrar naturligt en väldigt bra överblick över verksamheten. Barnen reflekterar i högre grad över sitt eget lärande och sin utveckling. Det tycker jag låter som ett bra exempel på dokumentation som sker för barnets skull och barnets villkor.

IKT-baserad inlärning inom förskolan består enligt min erfarenhet så här långt ganska mycket av olika färdiga mer eller mindre pedagogiska “appar”. I den mån sådana används ska förstås väljas med omsorg och helst så de passar med det tema man har och med den pedagogik man vill bedriva. Men jag tror att vi så mycket som möjligt måste försöka tänka bort att apparna ska stå för det pedagogiska innehållet och istället arbeta för att barnen och pedagogerna tillsammans skapar det pedagogiska digitala innehållet. Om man jämför med till exempel ritande och målanda så kan apparna liknas vid en målarbok med färdiga bilder som ska färgläggas. Det är bra och man lär sig genom det också men det går inte riktigt att jämföra det med en bild som barnet skapar helt själv – med inspiration från sitt liv, verksamheten, de andra barnen och pedagogerna.