Anette Emilson och Ingrid Pramling Samuelsson vill med sin artikel Jakten på det kompetenta barnet undersöka vad dokumentation i förskolan fokuserar på och hur kommunikationen mellan barn och pedagoger ser ut under dokumentationen (2012). De konstaterar att traditionen av att observera och dokumentera för att förstå barn och förbättra verksamheten har lång tradition inom förskolan, och menar att åtminstone i en historisk kontext är observationer ofta gjorda med grund inom utvecklingspsykologin och dokumentationen praktiserad utifrån en progressiv ansats. Det som hänt på senare år är att fokus i pedagogiska verksamheter flyttats från att försöka teckna ”det generella barnet” mot att synliggöra varje enskilt barns unika förmågor – vilket inneburit att dokumentation fått visst företräde över observation, åtminstone språkligt. En sådan pedagogisk dokumentation avser både insamling och analys av det som händer i syfte att synliggöra och förklara förhållanden, praktik, processer och det enskilda barnet. Författarna menar att många förespråkare för pedagogisk dokumentation håller reflektion och lyssnande som de viktigaste aspekterna av denna praktik och att reflektionen dessutom helst ska vara kollektiv. Det finns mycket litteratur men relativt lite forskning på området och de anser att litteraturen huvudsakligen är positiv medan forskning baserat på lärares erfarenheter av pedagogisk dokumentation pekar på en del förekommande problem. Som exempel ges att dokumentationen tar för mycket tid, att man samlar in mycket dokumentation som inte hinner reflekteras, och att undervisningen hämmas. Författarna påpekar att dokumentationen ju ändå alltid innebär ett behov av observation även om den nu alltså ska användas för kompetens- och verksamhetsutveckling snarare än för att beskriva det generella barnet. Ändå framstår det som att ett ”nytt generellt barn” – med specifika normer om hur det förväntas vara – framträder i denna praktik, nämligen det kompetenta och aktiva barnet.

Studien

Emilson och Pramling Samuelsson studerar videodokumentation från ett antal förskolor som arbetar Reggio Emiliainspirerat (ibid., s.5). De har dock inte studerat reflektionerna av materialet, reflektioner vilka alltså är en nödvändig del av praktiken vid pedagogisk dokumentation. De väljer att istället benämna materialet de studerat som enbart dokumentation utan följeordet pedagogisk. De använder också Habermas (1995, ref. i ibid., s.4) begreppspar strategiskt respektive kommunikativt handlande, där det förra förstås som asymmetriskt och syftande mot måluppfyllelse medan det senare ses som mer ömsesidigt och syftande mot samförstånd. Ur sitt material kategoriserar de fyra mönster hos förskollärarnas kommunikation med barnen: 1) Tyst betraktande, 2) Fokusering på prestation, 3) Studie av barns handlande och 4) Uppmuntran av specifika upptäcker. Mönstren förekommer i olika konstellationer i de situationer som studeras, men kombinationen tyst betraktande och uppmuntran av specifika upptäckter förekommer aldrig tillsammans.

Resultat och diskussion

Huvuddelen av interaktionen mellan förskollärarna och barnen karaktäriserar författarna som strategiskt handlande som syftar till att få barnen att agera på ett visst sätt. De menar också att fokus ofta ligger på prestation eller på vad som görs, inte på vem som gör och att ambitionen att se ur dennes perspektiv är tämligen frånvarande. Detta finner de anmärkningsvärt eftersom den diskurs som pedagogisk dokumentation kommer ur gärna framhåller det relationella och att vi lär tillsammans. ”Barn och vuxna tillsammans bidrog inte till kommunikationens utveckling utan snarare blev barnen förskollärarens studieobjekt” konstaterar de och efterfrågar ett mer kommunikativt handlande från pedagogerna. Dessutom blir lärarna många gånger för styrande mot ett specifikt görande och ”lotsar barnen till rätt svar”. Detta kan göra att lärarna får svårt att se barnens perspektiv och att barnen istället för att undersöka utifrån sin egen förståelse blir ”cue-seekers” och försöker leva upp till de förväntningar om ett visst resultat som de upplever läggs på dem. En tredje observation är att förskollärarna ofta ger barnen relativt abstrakta uppgifter och att barnets prestation benämns och tolkas utifrån förskollärarens perspektiv om vad som är tänkt att uppfattas. Författarna tolkar lärarnas agerande som att lärarna har som utgångspunkt att barn förstår ett lärandeobjekt genom att göra. De menar att för en förskola med högre kvalitet krävs både lyhördhet för barnens värld, och att lärarna kan fokusera inte bara på barnens görande utan på vad barnen enligt läroplanen förväntas lära sig.

Författarna påpekar dock att det är svårt att utifrån detta material veta om det är just dokumentationssituationen som ger upphov till de pedagogiska valen som förskollärarna gör – till exempel att i första hand använda strategiskt handlande och abstrakta uppgifter.

Referenser

Emilson, Anette och Pramling Samuelsson, Ingrid (2012). Jakten på det kompetenta barnet. Nordisk barnehageforskning, 5(21) s 1-16.