Mitt tema/projekt under den verksamhetsförlagda utbildningen handlar om att berätta och beskriva. Att öva sig i berättande och höra och reflektera över andras berättelser. Huvudsyftet hämtat ur Lpfö 98/10. Jag har markerat några ord för att snäva in vad vi försökte göra. Jag har genomfört ett tiotal organiserade aktiviteter eller tillfällen på detta tema. Alla kommer inte redovisas i detalj här.

Huvudsyftet fångar inte riktigt allt som temat innehåller. En viktig aspekt som vi hittar under ett annat strävansmål i läroplanen är att förmågan att också lyssna på andras berättelser och att kunna jämföra sin egen uppfattning med andra pespektiv. En annan aspekt som blir en syntes i sammahanget är hur berättandet leder till förståelse för begrepp och de samband mellan begreppen som bildar vår omvärld.

Den här förskolan har verkligen en rik berättartradition, många teman man jobbar med är från sagor, musikberättelser, operor och andra berättelser. Det är vana vid att lyssna på muntliga berättelser och se och medverka i dramatiserade historier. Jag ville dra nytta av detta och att barnen i allmänhet är språkligt starka och har ett rikt språk samt många kunskaper om berättande och historier. Dramatiseringarna och historieberättandet är dock ofta ganska styrt av vuxna, kanske för att kunna utföra ett lite mer avancerat berättande. Barnen är inte så vana att själva hitta på eller driva en berättelse framåt. De gör förstås precis just det i leken även om de kanske inte själva tänker på detta som en berättelse. Dessutom är det så att under mycket av pedagogernas dialoger med barnen så förväntar sig barnen att ge svar snarare än sin egen uppfattning, en sorts kataderundervisning kan man kanske kalla det. Om man inte kan svaret räcker man inte upp handen. Dessa två förutsättningar gör att barnen har svårt att släppa loss i en egen berättelse byggd från egen fantasi.

Carina Fast beskriver hur berättandet berikar barnens språkliga utveckling. Vad jag fokuserar på är alltså i första hand sista delen av detta citat, att berätta själv. Något som kanske dessa barn inte övat så mycket på. 

Målen är att ge barnen tillfälle att öva och pröva sin fantasi och formuleringskraft. Att sträva efter att få barnen känna glädje och självsäkerhet i att berätta både påhittat och beskrivande. Att bli bra på berättande är att erövra sitt eget språk och ger självförtroende samtidigt som man växer språkligt och kognitivt. Vi övar fantasi, samarbetsförmåga, att lyssna och att våga berätta.

Carina Fast beskriver vikten av att kunna se sig själv som en berättare.

Den första aktiviteten gjorde vi i femman-gruppen. Vi visar hur en intervju går till och barnen får prova att intervjua varandra. Vi provar två scenarier, en där intervjuaren ställer nästa fråga utifrån vad man får reda på. T ex, Vad gjorde du igår? … varför gjorde du så? hur kändes det då? Vi provar också utfrågning för att ta reda på “vem tänker jag på”, det blir lite som tjugo frågor fast med öppna frågor. Vi fortsätter att fundera över intervjuer och frågor när vi samma dag läser Brandkårsmysteriet. Lasse och Maja ställer många frågor, vi frågar oss om frågorna är öppna eller stängda. Det visar sig inte vara helt lätt att avgöra ens för de vuxna vilka frågor som är öppna eller stängda. Att så att säga “fråga fram” en berättelse menar Eskild & Hambro kan vara en teknik framförallt för barn som har svårt med berättandet. Senare under veckan provar vi lite då och då att plocka fram “mikrofonen” och ställa lite intervjufrågor. Mikrofonen fungerar väldigt bra för att fånga uppmärksamheten på att det nu är en intervju, barnen stannar lätt upp i vad de än håller på med och hakar på.

Vi provar att berätta sagor för varandra med berättarkort, de här korten är från spelet Dixit. Vi skapar berättelsen med tre kort. Vi övar först med att vända upp ett slumpat kort i taget, för att kunna fokusera på en del av berättelsen i taget utan att behöva tänka på var hela historien ska ta vägen. Det gäller att hitta ett bra flow – barnen inspireras i bästa fall av varandra, ibland blir det kanske mer imitation än inspiration dock men vi övar i alla fall. Sen provar vi också att barnet får titta på sina tre kort en stund, tänka och sortera för att sen sätta gång. Det är mellan fyra och fem barn åt gången. När vi övat en stund så tar vi fram ipaden och filmar sagoberättaren. Koncentrationen skärps märkbart när vi filmar, vi sätter berättaren ännu tydligare i fokus och alla tycker det är betydligt roligare att titta på sagan på skärmen efteråt än att se den “live”. Dels är det förstås roligt att se sig själv men det verkar också som den digitala versionen tillför något, som att sagan blir mer på riktigt en saga. Filmandet som dokumentation tillsammans med barnen verkar mycket användbar. 

En annan variant vi provade var att tillverka en egen berättartavla. Barnen ombads rita två bilder, en med sig själva i någon situation och en med något/några djur som gör något. Sen tillverkade vi ramen för att sätta samman bilderna i en berättelse. Detta var lite svårare och vi drabbades lite av upprepningssyndromet, det vill säga så fort nån hade kommit på att det var två hundar som stal mat så spred det sig till flera andra. Detta gjordes också med en lite större grupp. Men efter hand lyckas några barn förlora sig i historien och släppa fram fantasin i en mer flödande form och så fort vi kom över den fantasitröskeln så gick det mycket bättre. Som pedagog är ett av de mest intressanta sakerna i detta att man får en sån möjlighet att se in i barnens tankevärld och möta deras begreppsförståelse. En positiv sak här är att det historien får en naturlig dokumentation, barnen kan ta med sig historien hem och fortsätta berätta den… eller göra om den.

Jag fick möjlighet att ta med den yngre gruppen på en utflykt med lådcykel. Vi provade en lek för att öva sig i att beskriva hur saker ser ut. Alla blundar medan vi cyklar en bit (ja inte den som cyklar förstås), sen öppnar ett barn ögonen och ska beskriva för de andra hur det ser ut. En övning i att sätta ord på det man ser som gör att det blir många lägesord och substantiv. Det var framförallt färger som de fastnade för denna gång, kanske inte så konstigt i den färgrika hösten. Också intressant att se hur detaljer som jag inte skulle drömt om att uppmärksamma om jag ställts inför samma uppgift hamnade i fokus. Till exempel beskrevs en plats huvudsakligen med orden “en sten bakom hjulet”. Det visade sig vara en sten som låg som stoppkloss bakom hjulet på en båttrailer på en garageuppfart. Den stenen var det som upptog barnets hela uppmärksamhet på just den platsen, “varför är det en sten där?”

Den riktiga berättarövningen kring denna aktivitet blev dock när vi kom tillbaka och med hjälp av bilderna som jag tagit tillsammans skulle beskriva vad vi varit med om för andra som inte varit med. Det var jätteengagerande för barnen att berätta för andra som inte varit med och de hade målande beskrivningar av allt. Det blev förstås mest verklighetsbaserat berättande – om katter, fjärrvärmeläggning och takpannor – men också en hel del fantasi, bland annat hittade vi en clown som vi försökte gissa oss till varför han såg ledsen eller arg ut. “De kanske har tagit hans cirkus för det var mycket pengar där?”

Ett sådant gemensamt berättande kan sägas skapa eller forma minnet av själva händelsen. Att beskriva vad man varit med om är kanske den mest naturliga formen av berättande och den blir engagerande för berättaren eftersom den ligger så nära den egna erfarenheten och verklighetsuppfattningen.

Vi hade många andra övningar, bland annat berättartärningar, mallberättelser (t ex mönstren “Det var en gång…”, “Varje dag…”, “En dag…”, “Sedan den dagen…” och “Vilka är vi?”, “Var är vi?”, “Vad gör vi?”). Vi hade också fler övningar i att beskriva saker när man blundar eller för någon annan som blundar, för att öva sig i att beskriva på ett sätt som tillåter “den andre” att möta  mitt perspektiv. Det intressantaste för mig var dock inte resultaten i själva de aktiviteter och övningar som jag initierade utan att se hur detta sådde frön som gav upphov till berättaraktiviteter på barnens egna initiativ. Vid svarta tavlan utanför toaletterna uppstod en dag en spontan aktivitet av att rita och berätta. Vi var egentligen på väg ut efter att har varit på toaletten men nu blev det ändrade planer eftersom alla blev så involverade i att skapa berättelser vid tavlan. De ville gärna att vi skulle filma också, och såklart att vi skulle titta på de filmade berättelserna. Inspirationen var en blandning material från våra berättarlekar och från barnens egna liv. Fantasi och verklighet blandades helt obehindrat. En annan dag var det en källarlucka och en ventilationsutsläpp som gav upphov till en lång berättande lek utomhus. Detta var när vi hade lyssnat på Bergakungens sal och vi hittade på att innanför luckan bodde nog trollen, i ventilen kunde vi prata med dem, väcka dem och skrämma dem. Ibland kom de ut så vi var tvungna att jaga ner dem i luckan igen. I och med att jag varit med så mycket under berättar-övningarna som gav inspiration till lekarna så var det naturligt för mig att fortsätta vara med som inspiratör för leken. Men helt jämbördig medlekare blev jag förstås inte.

Det kanske viktigaste jag tar med mig blir därför att förstå och utveckla min roll som medlekare. Att förstå att jag sällan kan vara medlekare helt på barnens nivå, utan jag får en särskild roll, en roll som är viktig inte för att intiera och leda men som inte får bli  för styrande eller dominant. En annan viktig aspekt att komma ihåg är att leken är det som binder samman fantasi och verklighet, vårt inre med vårt yttre.

Fantasi och verklighet är för barnen naturligt sammankopplade, som sagt framförallt genom leken. Kanske borde det vara mer naturligt för oss vuxna också, Vygotskij menar till exempel att fantasin är själva grunden för kreativitet och skapande.