Det engelska termen literacy används för att beskriva användandet av skriftspråkliga uttrycksformer. Verksamheter där läsande och skrivande på något sätt ingår kallas därför literacypraktiker (Liberg & Säljö, 2014, s.360). Att lära sig delta i och bidra till vidareutvecklingen av lieracypraktiker är en demokratisk rättighet och en förutsättning för att fullgöra sina skyldigheter som aktiv medborgare (ibid. s.370). Förskolan inbegriper helt klart sådana skriftspråkliga verksamheter. Förvisso tar barnen i de flesta fall inte till sig så mycket text genom egen läsning men genom att till exempel samtala om texter – som pedagogen läser för barnen – eller omsätta text i andra uttrycksformer som bilder så deltar de i literacypraktiker. Även bilder, symboler och numeriska representationer kan för övrigt räknas in i literacybegreppet (ibid. s.360-361).

De flesta barn jobbar förstås genom eget skrivande och läsande även aktivt med skriftspråk i förskolan – eller i alla fall med bokstäver. Vi ska förstås fortsätta vidareutveckla arbetet med eget läsande skrivande men på ett lekfullt sätt, eftersom barn som får “leka sig in i skriftspråket får ett mjukare möte med läsning och skrivning” (Wagner, Strömqvist & Uppstad, 2010, s.62). Sådan teknisk färdighetsträning i skriftspråk är såklart bara en av många dimensioner som behövs för att utvecklas till en litterat person. Några andra viktiga områden att utveckla är: Intresse för böcker och läsning, ritande, lyssnande, frågeställande, berättande, argumentation, ordförråd, och språklig medvetenhet (Doverborg, Pramling & Pramling Samuelsson, 2013, s.88). De två sistnämnda är av särskilt intresse i just förskolan eftersom förskolebarnens nivå i dessa områden visat sig ha tydligt samband med läsförståelsen i den ålder när barnen på allvar förväntas kunna ta till sig information snabbt genom att läsa texter (Wagner et al., 2010, s.61 & s.70). Att pedagogerna använder ett rikt och varierat ordförråd när de samtalar med barnen och bjuder in till kognitivt utvecklande samtal där man går igenom upplevelser – till exempel utflykten man varit på, eller sagan man läst – och förklarar och beskriver är alltså av stor betydelse (ibid. s.68). För att ytterligare variera språket är det viktigt att vi i förskolan ibland använder ett mer avancerat språk. Vissa språkbruk, till exempel abstrakta ämnesspråk, kommer barnen sällan i kontakt med i sitt vardagsliv. Att vid aktiviteter inom ett ämne koppla samman användande av ett sådant mer avancerat språk med barnets egna språk och beskrivningar av vad de gör och tänker, vidgar både barnens begreppsförståelse och deras ordförråd (Doverborg et al., 2013, s.51). Vad gäller den språkliga medvetenheten är det förståelsen om hur de olika ljuden i språket hänger ihop, eller den fonologiska medvetenheten, som av många forskare räknas som den viktigaste färdigheten (Wagner et al., 2010, s.63). Här kan språklekar som att rimma, ramsa, räkna stavelser, bokstavera, urskilja och jämföra enskilda ljud få stor betydelse. Just att ofta uppmärksamma språket och att samtala om språk på ett metaspråkligt och meta-lingvistiskt sätt tycker jag är bra generella råd. Barnen har ju dessutom ofta egna funderingar kring språk som många gånger är intressantare eller i alla fall mer nytänkande än pedagogens. “Säg nåt som börjar på s” sa min 6-åring till min 4-åring. “Punkt se” svarade hon. “Nej, det börjar ju på punkt” sa 6-åringen. “När barnens egen nyfikenhet fick möjlighet att vara i fokus blev frågorna allt annat än vanliga.” som Åberg & Lenz Taguchi uttrycker det (2005, s.61). 

En annan viktig utveckling hos barnen är att gå från ett lokalt språk mot ett expansivt språk, det vill säga ett språk som fungerar utanför den givna situationen, som inte förutsätter att mottagaren har samma grundförståelse eller erfarenheter (Doverborg et al., 2013, s.55). Till viss del sker denna utveckling av sig självt i förskolan genom att barnet möter personer med andra erfarenheter och måste börja använda ett mer expansivt språk för att göra sig förstådd. Men eftersom aktiviteterna i förskolan ofta är just ett görande måste man ge barnet gott om tillfällen att sätta ord på vad det är man gör – både före, under och efter en aktivitet. Till exempel genom att inta en attityd där barnens tankar är efterfrågade och viktiga – att utmana, fråga vidare och be om förtydligande. Systematisk språkträning är viktig i förskolan då det inte är att gå i förskola i sig, utan “kvaliteten på förskolans språkstimulans som är avgörande” för senare läsfärdigheter (Wagner et al., 2010, s.21).  

Genom till exempel dataspel och digitala plattformar som Svt Play – som har krav på interaktivitet och avkodande av symboler för att kunna användas – kommer barnen också i kontakt med skriftspråket via nya media. Sådana populärkulturella kanaler är för många barn redan i förskoleåldern numera ett betydelsefullt forum för lärande och socialisation (Liberg & Säljö, 2014, s.367). Traditionellt sett har förskolan inte innehållit så mycket populärkulturella inslag i sitt lärande men kanske är det dags att börja plocka in det mer, om inte annat så kommer barnens intresse kunna bli lättfångat. Ett steg i en sådan riktning, som åtminstone i många kommuner redan skett på bred front, kan sägas vara införande av läsplattor som pedagogiskt verktyg, även om innehållet på dessa förstås är styrt av pedagogerna och urvalet kanske snarare sker med pedagogiska än med populärkulturella förtecken – men det ena behöver väl inte nödvändigtvis utesluta det andra? Införandet av läsplattor och andra IKT-verktyg främjar inte bara literacy i traditionell mening utan även färdigheter som benämns digital literacy, till exempel att kunna navigera på nätet och använda programvara (ibid. s.367).   

Referenser

Doverborg, Elisabeth; Pramling, Niklas & Pramling Samuelsson, Ingrid (2013).
Att undervisa barn i förskolan. Stockholm: Liber.

Liberg, Caroline & Säljö, Roger (2014). Grundläggande färdigheter – att bli medborgare. I Ulf Lundgren; Roger Säljö & Caroline Liberg (red.), Lärande skola bildning, s.357-377. Tredje utgåvan. Stockholm: Natur och Kultur.

Wagner, Åse Kari H; Strömqvist, Sven & Uppstad, Per Henning (2010). Den flerspråkiga människan. En grundbok om skriftspråkslärande. Lund: Studentlitteratur.

Åberg, Ann & Lenz Taguchi, Hillevi (2005) Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i pedagogiskt arbete. Stockholm: Liber.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s