Förstaspråk är det språk som en människa lär sig först, även kallat modersmål. Många lär sig dock två (eller fler) språk samtidigt, till exempel om familjemedlemmar har olika språk. Båda språken kan då betraktas som ett förstaspråk (Wagner, Strömqvist & Uppstad, 2010, s.15). Normalt sett utvecklas dock något av förstaspråken fortare än de andra eftersom det aldrig blir exakt jämvikt i hur mycket barnet använder eller utsätts för de olika språken. Om ett av en flerspråkig persons förstaspråk är majoritetsspråk i landet där den bor kan man säga att personen är familjetvåspråkig eller majoritetstvåspråkig, annars att man är minoritetstvåspråkig (ibid., s.35).

Andraspråk är ett språk som lärs senare i livet, till exempel genom att bo i eller flytta till ett land eller område som har ett annat språk än ens förstaspråk. Det kan också vara så att man börjar på en skola där det huvudsakliga språket inte är elevens förstaspråk, om personens förstaspråk är huvudspråket i landet pratar man om dessa elever som majoritetstvåspråkiga. Språk som man lär sig enbart genom undervisning brukar kallas främmande språk snarare än andraspråk (ibid., s.15).  Det finns belägg för att den som har goda färdigheter i sitt förstaspråk har lättare att lära ett andraspråk, bland annat för att det finns överföringsvärden mellan språk. Dock är det viktigt att stimulera båda språken vid flerspråkighet, man kan se det som trösklar där att ha åldersadekvat kunskap i ett av språken är bättre än den lägsta tröskeln, att båda språken är “undernärda”, men det ger inga heller kognitiva fördelar. Att däremot vara flerspråkig med åldersadekvat förmåga i bägge språken ger språkliga och kognitiva fördelar (ibid., s.57-59). Fördelar som är användbara för all inlärning och kanske i synnerhet när man ska lära in ett främmande språk eller ett tredjespråk.

Utifrån kurslitteraturen känns det lite oklart vad som avses med tredjespråk hos flerspråkiga elever, men intuitivt så är det ett språk som lärs in efter att man lärt sig minst ett första- och ett andraspråk. Till exempel om man efter att ha lärt ett andraspråk flyttar igen till ett land med ett nytt språk. Förmodligen kan man också prata om tredjespråk när flerspråkiga elever lär sig ett främmande språk, till exempel när minoritets- eller familjetvåspråkiga barn lär sig engelska i svensk skola, åtminstone har jag sett exempel på detta utanför kurslitteraturen.

Additiv tvåspråkighet innebär att inlärandet av ett andra språk inte sker på bekostnad av det första språket, språket adderas och man fortsätter utvecklas i de båda språken parallellt. Detta är vanligt bland familje- och majoritetstvåspråkiga. Subtraktiv tvåspråkighet innebär att förstaspråket missgynnas till följd av att man lär sig ett andraspråk, något som är vanligt bland minoritetstvåspråkiga (ibid., s.39).

Vardagsspråk tar i genomsnitt 1-2 år att lära sig så pass bra att man uppfattas kunna prata flytande. Det är oftast fråga om ett kontextualiserat språkbruk, ett här-och-nu-språk. Att utveckla ett bra skolspråk är mycket mer tidskrävande, mellan fem och sju år menar forskare (ibid, s.59). Skolspråket är dekontextualiserat, innehållet kan till största delen inte förstås genom situationen, språket självt står för hela det meningsbärande innehållet (ibid., s.111). Konnotationer, känslomässiga och kulturella referenser som inte nödvändigtvis behövs för vardaglig kommunikation blir viktiga nycklar för att tolka och förstå skolspråket, man behöver ett ökat begreppsdjup (ibid., s.64 & s.72).  Det är ofta lätt att låta sig luras av goda vardagsspråkliga förmågor, “språkfasaden”, hos barnen och därigenom missa eventuella brister i skolspråklig utveckling (ibid., s.74).  Förståelse av språkligt komplexa satser och språkliga tvetydigheter är exempel på andra förmågor som krävs för skolspråket men inte nödvändigtvis i vardagsspråket (ibid., s.139).

Jag avrundar med att ge några reflektioner kring flerspråkighet i den miljö där vi kommer verka, den svenska förskolan. För alla flerspråkiga men framförallt för de minoritetstvåspråkiga är det viktigt att förskolan satsar på att utveckla och stimulera svenskan, det tar längre tid än man tror att lära sig ett andraspråk och språkutvecklingen måste komma igång så tidigt så möjligt (ibid., s.61). Samtidigt är stärkandet av hemspråket genom hemspråksundervisning förstås också viktigt, för om de kan hålla en åldersadekvat förmåga i bägge språken så har de större nytta av sin flerspråkighet. I hemmet ska naturligtvis kommunikationen ske på det språk som föräldrarna behärskar bäst, för att främja famljerelationer och intellektuell och kulturell utveckling (ibid., s.58). Tyvärr verkar hemspråksundervisnng i förskolan vara nedprioriterat i många kommuner och vissa kommuner har tagit bort den helt och ersatt det med att förskoleläraren ska lära sig lite av barnens hemspråk för att kunna kommunicera med barnen, en uppgift som kan te sig orimlig med tanke på hur många hemspråk som kan förekomma i en förskolegrupp och hur rudimentär en sådan kommunikation förmodligen kommer bli. Å andra sidan, just denna rika språkvariation kanske kan användas för lärande?  Att verkligen ta vara på och uppmärksamma de olika hemspråken i helgrupp för att på detta sätt addressera frågan “Hur ger vi barnen möjlighet att se varandras olikheter som en tillgång i gruppen?” som Åberg & Lenz Taguchi ställer sig i Lyssnandets pedagogik (2005, s.76).

Referenser

Wagner, Åse Kari H; Strömqvist, Sven & Uppstad, Per Henning (2010). Den flerspråkiga människan. En grundbok om skriftspråkslärande. Lund: Studentlitteratur.

Åberg, Ann & Lenz Taguchi, Hillevi (2005) Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i pedagogiskt arbete. Stockholm: Liber.